Lise-Lottie Östlund, min styrka sitter inte i håret

Nästan samtidigt som Lise-Lottie Östlund fyllde 50 tappade hon allt sitt hår, på tre månader föll hennes självlockiga hårsvall av. Att bli skallig var ett trauma. Idag har hon blivit så mentalt stark att peruken får stanna hemma när hon reser utomlands.

När Lise-Lottie var 40 år kom de första tecknen. Det var hos frisören hemma i Vindeln utanför Umeå som först upptäckte några kala fläckar, stora som 5-kronor, och de bredde snabbt ut sig. Efter ett par månader var två tredjedelar av hjässan alldeles kal.
Lise-Lottie stängde in sig, tappade lusten att gå ut, åka på utflykter med maken och de tre barnen, sorgen över förlusten av sitt hår fick henne att gå i íde.

- Jag gick till jobbet i peruk och hem igen, sedan ville jag inte gå ut mer den dagen, säger Lise-Lottie.

Men hon förstod genast vad det var eftersom hennes mamma hade blivit hårlös i vuxen ålder. Det var en hudsjukdom som heter Alopecia, som inte ger några andra symptom förutom håravfall.

- Man har inte ont någonstans och den är inte farlig, men det är en slags autoimmun reaktion där kroppen angriper sig själv, precis som reumatism och allergi, säger Lise-Lottie.

- Däremot ser man ut som en skabbig räv med kala fläckar och hårtestar lite här och var, känslomässigt är det ett fruktansvärd känsla. Man känner sig ful och okvinnlig och man sörjer verkligen sitt hår, det känns som man förlorar mycket av sin personlighet med håret.
Lise-Lottie, som idag är 64 år, bor med sin man i den lilla natursköna byn Vindeln, som ligger ett par mil utanför Umeå. Huset ligger utmed Vindelälven och här på tomten odlar Lise-Lottie sina egna grönsaker på friland och i växthus.

Fritiden tillbringar hon gärna med de tre vuxna barnen och sina fyra barnbarn.

- Ingen av dem har drabbats av alopcei. En av fem som tappar håret har någon i släkten med någon form av Alopeci. Men även att man bär på arvsanlagen behöver den inte bryta ut.
Lise-Lottie är också aktiv som kassör inom Alopeciförbundet. Ett arbete som känns viktigt då många som drabbas behöver stod och möjlighet att träffa andra i samma situation.

- Framför allt känns det årliga familelägret där Alopecidrabbade barn med familjer träffas viktigt då man träffas och umgås under trevliga former.

Stressig period

Lise-Lottie är delägare i ett medelstort företag där hon både sitter i styrelsen och arbetar med reklam och marknadsföring. Hon berättar att hon då hon tappade håret levde i en stressig period då hon sov dåligt, misskötte maten och jobbade för mycket och tror själv att kroppen reagerade på den stressen.

- När den första chocken lagt sig bestämde jag mig för att kämpa, jag började fasta och sedan blev jag vegetarian. Jag ville ge kroppen en chans att bli stark igen, säger Lise-Lottie.
Efter nio månader kom de första hårstråna på hjässan och de blev bara fler. Till slut hade allt håret kommit tillbaka, inte lika lockigt som tidigare, men vad gjorde det.

- Min läkare varnade mig för att det kunde hända igen och jag bestämde mig att om jag skulle tappa allt hår igen så skulle jag inte ta det så hårt som första gången. Jag gick in för att bygga upp mig själv mentalt istället för att vara rädd. Aldrig mer skulle jag gömma mig igen och stänga in mig, säger Lise-Lottie.

Hon gick olika kurser, läste peppande böcker om självkänsla och tog kontakt med kloka människor.

- Jag försökte se livet ur ett större perspektiv, min mamma tog hårlösheten med jämnmod och var en god förebild, hon tog på sig en hatt eller en peruk och gav inte efter för sina känslor. Och ingen i min familj eller mina bekanta tyckte ju mindre om mig för att jag saknade hår, säger Lise-Lottie.

Men så tolv år senare, julen 1997 hände det igen, på tre månader rasade allt hår, och nu tappade Lise-Lottie vartenda kroppshår på hela kroppen. Den här gången kunde hon inte koppla det till stress, men däremot till klimakteriet och hormonomställningen i kroppen.

- Det kändes inte lika traumatiskt som första gången, värst var faktiskt att förlora ögonfransar och ögonbryn. Eftersom jag bor i Norrland frös jag något otroligt, man tänker inte på hur mycket de små fjunen i ansiktet värmer.

Tatuerade in ögonbryn

Lise-Lottie har alltid varit mån om sin kvinnlighet och tatuerat eyeliner och ögonbryn. När ögonfransarna kom tillbaka efter två år, var de inte lika långa som tidigare, men hon behövde inte längre ha lösögonfransar.

- De lossnade hela tiden, så fort det regnade eller snöade och de hindrade mig från att gråta och att skratta för mycket.
Många med Alopeci väljer att tatuera sig för att rama in ansiktet och för att inte se så naken ut.

Hon berättar att många som drabbas av Alopeci blir besatta av att få håret tillbaka. De letar desperat efter botemedel och nya forskningsrön och prövar allt, från tuffa kemikalier, kortison och kolsyreis till naturmedel och ljusterapi.

- Jag letade länge efter ett botemedel som skulle göra underverk, provade olika naturmedel, men  till slut bestämde jag mig för att njuta av livet istället, säger Lise-Lottie.

Familjen har varit det stora stödet som har dragit med Lise-Lottie med ut. För många med Alopeci är hårförlusten så traumatisk att det handlar om att vinna eller försvinna. Det värsta är egentligen reaktionerna från omgivningen.

- De som inte säger något utan drar egna slutsatser är jobbigast, även om jag alltid har försökt berätta och inte gjort några större hemligheter av att jag är skallig.

Lise-Lottie berättar om när hon och maken för några år sedan åkte till en ö i Thailand, och hon bestämde sig för att lämna peruken hemma i värmen.

- Där bor ju många munkar så jag smälte verkligen in, ingen höjde på ögonbrynen, det kändes jättebra att vara en i mängden, säger Lise-Lottie.

Oftast använder hon en sjal eller peruk när hon vill skyla sig. På jobbet är peruken på, men allt oftare väljer Lise-Lottie att vara skallig.

- Dels är peruken varm, dels tycker min man att jag är snygg utan peruk. Han skäms då inte alls för mig. Jag har bestämt mig för att min hårlöshet inte ska vara ett hinder för att leva.
Lise-Lottie stöttar många som kontaktar henne genom Alopeciförbundet, många barn och unga drabbas hårt av Alopeci och det finns de som tycker att det lika hemskt att gå ut utan hår som att visa sig naken.

- Det handlar om att våga vara den man är, ingen tycker mindre om dig för att du inte har hår, det gäller att inte låta sig hämmas. En ung tjej jag stöttat vågade inte skaffa EU-moppe på grund av peruken. Jag har själv haft motorcykel i många år och skulle aldrig klämma in peruken i en hjälm, det är bra om min attityd kan smitta av sig, säger Lise-Lottie.

Idag har Lise-Lottie helt förlikat sig med att hon inte har något hår. Det svåraste är fortfarande att inte smälta in i mängden. Men efter att ha levt skallig i 13 år, vet Lise-Lottie att styrkan inte sitter i håret.

- Jag föredrar att vara utan peruk, jag mår bäst när jag får vara mig själv.

Margaretha Eldh
Publicerat i Allers 2010-08-02